kattungejävel

Gick ifrån bordet när jag ätit upp... Vill inte höra mer... Människor åldras, de förändras - av olika orsaker - men det gör ont i hjärtat av att märka av. Pappa förstod när jag blev tårögd; jag är i mina föräldrars sovrum nu och har datorn i knät. Blir bara irriterad, stör mig på de ibland korta svaren på tilltal, det är inte alltid lätt att hålla ett ömsesidigt givande samtal, allt är så synd, roller blir långsamt omvända, som om de aldrig är riktigt konstanta. Men livet är ju såhär. Har genom arbete inom vården sett anhöriga som på både nära håll och avstånd får betrakta förändringar, både stora omvälvande liksom små, till synes obetydliga som ibland blir fler till antal och allt märkbara, antingen snabbt eller väldigt långsamt, trögt... Det är ingen katastrof vi talar om, men att som närstående och barnbarn, den som tidigare var den svaga i behov av beskydd och omsorg, märka av små skillnader är ibland frustrerande efter ett tag.
Har en bok om existentiell psykologi att läsa som uppgift i skolan, och där finns det en teori av Viktor Frankl om att det finns tre indelningar av livsvärden för människor att förverkliga  - ungefärligt är den första skapande och expansiv;  man bygger upp sin tillvaro med arbete och familj, den andra är av receptiv karaktär där människor öppnar för och njuter av upplevelser i form av musik, natur och kärlek, och slutligen finns den tredje där man försöker ställa sig in på att bära sitt öde och finna mening i en situation av lidelse, kanske i samband med att en anhörig dör eller vid sjukdom. Och om man tolkar in dessa grupper i livsfaser, så känns det som att jag är i den första fasen, mina föräldrar i den andra och mina äldre släktingar i den sista. Saker och ting känns oftast lättare för mig om jag får någon slags förklaring till allt; människan drivs ju av att finna en mening med allt; men ibland räcker det med att nicka och bekräfta att; ja - du är inte den första människan på jorden, ingenting är nytt och allt är bara en naturlig del av livet, finito.