kattungejävel

Om jag vågat vara fullkomligt ärlig, både mot dig men främst mot mig själv. Om jag inte låtit mig övertygas av allt det bra, så följden blev att alla negativa faktorer i vår relation "tvingade sig fram" i ljuset och ifrågsattes. Om jag inte frågat mig själv rakt ut utan att vara rädd för svaret: tror jag fullkomligt på oss? Undrar hur det varit då...? Hur långt hade vi haft varandra då? Och efteråt, hur långt tillbaka hade du betraktat dig som bedragen?

För det var ju något jag visste, att hade vi inte brutit nu hade vi lugnt kunnat fortsätta ett halvår till, och detta som skedde nu i den utdöende vintern hade ju kunnat skett tidigare också, det var ingenting som hade förändrats där i februari/mars. Eller...?

Borde jag verkligen ha svalt bort vissa saker och låta dem tränga upp mot slutet, där i vintras när saker plötsligt påkallade sin uppmärksamhet, när jag satt där och försiktigt tordes tänka på ett liv utan honom, den jag bestämt mig för att ha för resten av livet redan någon vecka efter att vi blivit ett par? Det är lustigt. "Det kan inte alltid vara perfekt" är meningar jag hört. "Man bråkar ibland, det hör till!" Eller "Hellre komplettera varandra, än vara absolut lika".

Vi pratade ju ofta. Jag var så glad över att ha en partner som kunde lyssna, som ville prata och vara den som oftast propsade på att ta itu med våra problem. Men det grundläggande, att vi inte passade och fungerade praktiskt ihop som ett väloljat kugghjul, det tog vi aldrig upp. Det som jag... kanske alltid misstänkt, kanske även vetat. Men kärleken höll ju i sig. Inte bara i den "perfekte" Narstrand, utan även i den känslige, underbara killen bakom. Och då och då kändes det fullkomligt genom-rätt. När vi skrattade, när vi började lära oss varandras humor, när vi vid vissa tillfällen till 100 % höll med varandras åsikter, som där framför Debatt på Svt och blev upprörda tillsammans - inte pga. av något som hade hänt i vårt liv utan av något som hände där på teven, på den sjuka omvärlden. När diskussionen glödde mellan oss och jag njöt.

Det kanske är så att det är mitt fel. Att jag bara bedrog dig, att jag bara slutade älska dig, bara stängde av. Jag har inget egentligt svar på det. Jag kan inte kalla det falsk kärlek, jag kan inte det och jag vägrar. För jag vet bara vad jag själv kände. På den punkten tror jag inte att kärleken löser allt. Inte om jag inte befann mig så pass långt ifrån en uppnådd idyll. Vi kan försöka ändra beteenden, men inte "personkemin", det jag förutom "beroende" tätt följt av "fysisk attraktion" kan benämna begreppet kärlek som.

För då hade jag fortsatt att småbittert fundera, fortsatt blunda för verkligheten och inte vågat ta steget mot något annat, våga chansa, våga släppa och nu i efterhand våga lita på vad jag slog fast där under våren (och inte gick bakom ryggen på någon, utan genomförde det vi i mina ögon i princip skakat hand på att arbeta mot - vårt uppbrott) - att det fungerar inte.

Still sorry.