natten till den 6 juli

De senaste sex dagarna har varit fyllda av de märkliga ting.
Jag känner mig så... vuxnare och starkare, som nu när jag pratar med Vibraloop och jag kan vara den som "leder" och ger goda råd. Inte som den lilla flickan och den äldre killen, utan mer... jämbördigt.

Gårdagskvällen försatte mig i en bur jag aldrig suttit i förut. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, hur jag skulle slippa den enorma smärtan och separationsångesten. Jag ringde Malin och var hur barnsligt tjutande som helst, och den enda anledningen till att jag slutligen tvingade mig till sömn var att jag skulle upp och köra ett långpass på jobbet idag. Vilket gick helt okej, jag hade huvudet fullt och tränades hårt i och med att jag kom ensam till en helt ny, främmande avdelning. Gick relativt suveränt mot alla odds, kan jag väl säga, tack vare vänliga och bra arbetskamrater som senare kom och kunde lotsa mig rätt efter att jag stapplande hade börjat.

Åh. Jag är inte i en avgrund, om inte annat var det kanske en känslochock som du sa som kom, när den plötsliga sanningen slog upp och lamslog mig, vi har ju levt så tätt och så nära varann så pass länge att vi hunnit vuxit ihop på flertalet ställen. Det tillhör livet och ger en närmast pervers styrka, det är min starkaste tro. Du kanske avskyr det, men jag är "tacksam" i brist på annat ord, att muren fallit och jag fick glimta det glödgade köttet.
Anklaga inte dig själv. Jag är en livs levande person och kan framkalla saker på egen hand.


Jag vill också framföra min ursäkt att det inte var min mening att se sur och ledsen ut i torsdags. I själva verket var jag ingetdera. Och avsaknaden av känslor kan orsaka smärta hos andra, så jag valde att åka.

Det är nog det urgröpta klippblocket som skrämmer mig mest. Den naturliga, basala tryggheten bakom mig som alltid fanns där beredd att stötta, och hålutrymmet därefter när hela stycket sprängts bort.

Nu börjar det ljusna ute, såhär på tidiga morgonen. Mamma hade flyttat om i mitt rum och gjort det riktigt mysigt, vilket gjorde mig glad. Så nu måste jag spendera lite tid därinne innan byn börjar vakna till liv och pockar på mitt deltagande.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0