kattungejävel

Det är något med mig och Ryssland. Jag har aldrig varit där men någon gång i livet vill jag åka dit. Helst innan det blir alltför moderniserat, men det lär nog ta ett par decennier, i alla fall när man ser bilder och dokumentärer som Mamma av Pavel Kostomarov. Grått, deprimerande, fult, och alla har stora gluggar mellan tänderna. Åttiotalsjoggingjackor och hucklen, ändå är ryssar så vackra; jag ser sällan en ryss som jag inte anser vara ursprungligt vacker. Den som påstår att asiatiska tjejer is the shitt har aldrig sett en rysk flicka, det kan ni hoppa opp och sätta er på.
Den typiska ryska landsbygden är lerig och ödslig. Husens väggar är täckta av tapeter i udda mönster eller tygstycken, allt ser gammalt, trasigt och smutsigt ut. Ändå fascinerar det mig något så otroligt. Griper tag i mig, är kanske ett annat ord. Så långt borta, men ändå nära; detta stora Ryssland.
Ikväll visade SVT Mamma som skildrar en kvinna som kämpar, klassiskt tema. Ljubov har nio barn samt tar hand om lille Sasja, ca 3 år, vars mamma inte är så lämplig, och det skriks och skrattas om vartannat; vilket inte ger sken av misär utan snarare vardag. På hennes äldsta dotter Alesias bröllop firar man med vodka och dans; festen liknar mest en fyllefest med svenska mått. Men jag pustar ändå ut en smula när jag inser att även Ljubov tycker att Sasjas mamma gjorde fel som ger honom en cigarett och sedan skrattar högt när han försöker ta ett bloss... Jag hann se ner på hela Ryssland i ett par sekunder där och trodde att alla ryska föräldrar var dumma i huvudet, men hoppet återvände kvickt.

Bildurklipp ur filmen, tagen från svt:s hemsida